Ett schema är ett mönster som börjar i barndomen och sedan återupprepas genom hela livet. Det börjar med något som vi utsatts för av våra familjer, andra vuxna eller andra barn. Vi kan ha blivit övergivna, kritiserade, överbeskyddade, kränkta, avvisade eller försummade. Enkelt kan vi säga att våra grundläggande behov har kränkts.
Scheman är djupt förankrade drag som individen ser som en integrerad del av sig själv och utgör basen för vår psykologiska sårbarhet. Maladaptiva (dysfunktionella) scheman utvecklas om grundläggande känslobehov inte tillgodoses på ett ändamålsenligt sätt under uppväxten. Vi har alla våra scheman och vi utvecklar de mycket för att förstå oss själva, andra människor och omvärlden. De ger oss en upplevelse av att kunna förutsäga kommande händelser och vi kan på så sätt anpassa våra beteenden i form av tankar, känslor och handlingar.
|
”Känslorna är schemats budbärare, de som visar dig att något är fel. Det som vidmakthåller schemat är dysfunktionella tankemönster och copingstilar, men även det sammanhang du lever i, vilket vi brukar benämna livsklistret” Carl Gyllenhammar, Svenska Institutet för Kognitiv Psykoterapi |
Ett maladaptivt schema är inte aktiverat hela tiden utan triggas i vissa situationer. Ofta handlar det om minnen från barndomen. Ibland som ett medvetet minne men lika ofta är personen ovetande om vad som väckts inom honom/henne och varför han/hon reagerar som denne gör.
Vid schemaaktivering går de känslomässiga och kroppsliga reaktionerna snabbare än tankarna och man översvämmas av känslor och kroppsliga reaktioner. Beroende på schemats svårighetsgrad är det mer eller mindre lättaktiverat. Om man som barn hadde en trygg anknytning till den ena föräldern och det maladaptiva schemat har uppstått enbart till den ena förälderns negativa beteenden, triggas schemat inte så lätt och ger relativt milda reaktioner. Ett dysfunktionellt schema som däremot uppstått på grund av båda föräldrarnas upprepade kränkningar aktiveras betydligt oftare, lättare och ger allvarligare symtom.
Många av våra scheman grundas därför i vår tidiga barndom även om scheman kan byggas in även i äldre år. Det finns forskning som visar hur dessa uppstår i vår hjärna. Ett litet barns hjärna har ännu inte utvecklat förmågan att kognitivt bearbeta faror och hot som barnet utsätts för. Små barn kan inte på egen hand reglera sina känslor. De kan inte heller medvetet kommunicera sina behov, utan enbart genom sitt beteende visa när de är hungriga, trötta, rädda eller ledsna och i behov av tröst. Om det lilla barnet utsätts för hot eller fara, tex genom att en förälder får ilskna utbrott och skriker åt barnet, kan barnet inte förstå vad som händer och varför det händer. Den del i hjärnan som reglerar alarmberedskapen, amygdala, reagerar däremot omedelbart och försätter kroppen i fight, flight eller freeze beredskap, dvs kämpa, fly eller frysa till (kapitulera). Om liknande situationer upprepas lär sig barnet vilket beteende som leder till minsta möjliga fara. Beteende som utvecklas kan till exempel vara att lägga band på sina känslor, bli tyst och svälja gråten.
Denna copingstil riskerar att manifesteras hos barnet, som sannolikt kommer att fortsätta stänga av sina känslor i nära relationer. Barnet får med sig mönstret att det är så en nära relation ser ut och schemat känslomässigt försummad utvecklas hos barnet. Först när Hippocampus – den del av hjärnan som har med språkutveckling, spatial förmåga (förmåga att tänka i tre dimensioner: Det innebär att man kan se yttre och inre bilder, att man kan återskapa dem, omvandla eller modifiera dem – med andra ord att man kan avkoda grafisk information) och minnesutveckling att göra – har mognat hos barnet, finns biologiska förutsättningar för att barnet ska kunna börja begripliggöra händelser och kommunicera verbalt. Hippocampus börjar utvecklas i åldern 1 – 3år, men det betyder inte att barnet redan då har uppnått dessa förmågor.
Amygdalasystemet tillhör evolutionsmässigt den tidiga delen av hjärnan och återfinns även i djurriket. Detta system agerar omedelbart utifrån ett överlevnadsvärde för individen. Överlevnadsvärdet från Amygdala har tjänat oss människor väldigt väl, annars skulle evolutionen tagit bort den funktionen. Även Hippocampus tillhör den evolutionsmässigt äldre delen av hjärnan, men är förbunden med neocortex och därmed de senare utvecklade delarna av hjärnan. Tittar vi på Amygdalas roll i människans känsloliv visar forskning att amygdala spelar en avgörande roll i kopplingen mellan affekten rädsla och människans försvarsresponser. Amygdalasystemet är instinktivt och reagerar snabbt och mer automatiskt än Hippocampussystemet. Därför kan starka känslor uppstå före eller till och med helt utan medvetna kognitioner. Det är inte förrän hippocampussystemet sätter igång den kognitiva processen som människan ges möjlighet att aktivt välja respons.
Det finns ett starkt överlevnadsvärde i att minnas farliga stimuli. Det medför att minnen i amygdala är permanenta och triggas i liknande situationer som när minnet lagras. På det sättet kan vi se amygdala som ett grovsåll av minnen där likartade stimuli triggar ett minne som i sin tur ger en omedelbar respons. Amygdala är enbart till för att väcka reaktionerna. För amygdala räcker det med minsta gemensamma nämnare som påminner om fara eller hot för att reagera, även om reaktionen inte står i proportion till den nuvarande händelsen. Amygdala gör ingen skillnad mellan adekvata och inadekvata reaktioner på stimuli.
Människor kan genom bearbetning i tex psykoterapi få en förändrad relation till svåra minnen. Varje gång ett minne aktiveras lagras det på nytt och då kan tolkningen och känslorna som associeras med minnet förändras, men minnena kan aldrig raderas helt men behöver inte heller längre förknippas med fara.
Av ovanstående resonemang följer att minnen av tidiga barndomstrauman av att ha blivit övergiven, utnyttjad, misshandlad, avvisad eller försummad lagras i hjärnans minnestrukturer. När något stimuli senare i livet påminner om dessa minnen reagerar personen ofrivilligt och omedelbart med starka negativa känslor och kroppsensationer. Då känslor och beteenden har uppkommit på den preverbala nivån vet man som vuxen inte varför man reagerar på ett visst sätt i vissa situationer. Ju tidigare ett schema har utvecklats, desto mer oreflekterat är schemaaktiveringen för individen. Det är även därför som konventionell terapi som enbart rör sig på en kognitiv medveten nivå inte fungerar när det gäller tidiga upplevelser. I ST använder man sig av upplevelsebaserade och känslomässiga interventioner för att medvetandegöra tidiga scheman och copingstrategier. I upplevelsebaserade interventioner utgå från individens kroppsliga känslomässiga reaktioner och hjälpa honom/henne att finna kopplingen till barndomshändelser.